Förlossningen

Lavinia fick sova i våran säng den natten för hon sov oroligt och vaknade flera gånger, Sonny bar över henne till våran säng och vi somnade gott alla tre. 04:20 vaknade jag till av att förvärkarna var lite kraftigare än vanligt, det gjorde faktiskt ont på riktigt den här gången men jag vågade inte ens tänka tanken på att det kunde vara något på G. Gick upp på toaletten och gick och la mig sen igen för smärtan var ju borta precis som jag hade trott, hinner lagom lägga mig igen och far nästan ur sängen för nu gör det riktigt ont! Skyndar mig bort till toaletten och vet inte riktigt vad jag ska göra där men så släpper smärtan, jag smyger in till Sonny och nu var klockan runt 5 och väcker honom och säger att du ska nog inte jobba idag. Han förstod inte riktigt först vad jag pratade om men sen kopplade han att jag faktiskt hade värkar, vi skjuter igen dörren in till Lavinia så hon får sova vidare och jag försöker andas igenom värkarna. Till en början går det jätte bra och jag har värkar med ungefär 5-6min mellanrum, jag tappar upp ett bad och lägger mig där en stund och det känns riktigt skönt men sen känner jag att det kommer bli svårt att komma upp snart så jag väljer att gå ur istället för att föda i badet. Nu börjar klockan närma sig 07:00 och jag har riktigt ont nu, känner att andningen inte riktigt fungerar, jag börjar tappa kontrollen lite så jag ber Sonny ringa efter sin mamma så vi kan åka in snart. Ann kommer och stöttar mig igenom värkarna medan Sonny hämtar bilen så jag slipper gå långt, till slut orkar jag inte mer och vi åker in till förlossningen.

Rum nr6 blir vårat rum och det är mycket finare än när vi var där sist, dom håller på att bygger om och förlossningen hann bli klar innan vi skulle föda så det var helt nya fräscha lokaler med dusch och badkar i rummen. Nu är klockan 07:30 och jag är så pass med att jag kan gå på toaletten själv, jag provar lustgasen och till en början fungerar det ok och jag får något annat att tänka på än värkarna. Två timmar senare så mår jag illa av lustgasen och gör en riktig kastspya och träffar nästan både Sonny och barnmorskan så jag tar mig upp och ställer mig i duschen där jag blir kvar i en timme ungefär. Det var riktigt skönt att duscha och det hjälpte mot värkarna men sen ville barnmorskan att jag skulle komma ur så hon fick undersöka hur pass öppen jag var. Nu var jag upp ca 4cm och bestämde mig för att jag ville ha EDA, barnmorskan tog hål på hinnorna och jag fick nästan som krystvärkar direkt, försökte slappna av och andas igenom värkarna. Kräks igen och den här gången mitt i en värk så det var riktigt jobbigt, då kände jag mig inte stor kan jag säga, då ville jag bara till mamma och att allt skulle vara över. Jag kämpar på i sängen och när jag är öppen 5cm så kommer sköterskan och lägger EDAn på mig, himlen är nära! Jag kan börja tänka igen och fungera "normalt" och barnmorskan sa att de var skönt att få träffa Emelie innan hon gick av sitt skift. Nu kunde jag ställa mig upp igen och vagga ner bebisen, nya barnmorskan kommer in och presenterar sig och sätter sladdlösa mätare på mig istället så jag kan röra mig lite mer men jag stor kvar på samma ställe och vaggar. När jag kunde ställa mig igen var jag öppen ungefär 7cm och nu kändes värkarna bara som ett tryck neråt, jag får i mig vatten och lite godis så jag återhämtar mig lite. Barnmorskan lämnar oss när jag står där och vaggar, jag känner att värkarna börjar kännas lite mer nu och det är nästan så jag får knipa så Sonny ringer på klockan. Jag hoppar upp i sängen och nu är jag öppen helt förutom en liten kant, jag får tillåtelse att krysta om jag känner att det trycker på. Nu är klockan 15:30 och krystvärkarna kommer, det känns jätte bra och för varje värk känner jag spänningen inför att få träffa vårat lilla barn. Att få se vilket kön de är, är det ännu en flicka eller får vi en pojke, hur stor är barnet, ja allt på en gång. Att krysta går väldigt bra, jag får mycket stöd och beröm från både Sonny och barnmorskan. 16:47 kommer våran son med lite extra hjälp av barnmorskan, han bajsade i vattnet så hon ville få ut honom lite snabbare än vad mina värkar ville så jag fick en del bristningar i underlivet men allt för att barnet ska må bra. Tyvärr så hade han hunnit få ner det i lungor och mage så jag fick upp honom på bröstet i kanske 30sekunder innan dom sprang iväg med honom. Han gnydde bara och var blå, oron kom men eftersom att Sonny är sjukhusrädd ville jag inte visa det för honom. Jag stålsatte mig för hans skull, moderkakan kom ut fint och vi fick sen den. Min hade nästan formen av ett hjärta vilket jag tyckte, låter säkert helskumt men, var mysigt faktiskt. Våran bebis var älskad från första stund så till och med moderkakan blev ett hjärta. En läkare kommer in och tittar på mina bristningar och bestämmer att det måste sys, jag får bäckenbotten bedövning så jag känner inte ett dugg och Sonny går iväg för att se våran son. Han kommer tillbaka snart då han tyckte det var jobbigt att se alla slangar och tester dom gjorde, de var riktigt jobbigt att se Sonny då men det var bara att försöka trösta så gott det gick med benen i luften.

När allt var klart och bedövningen nästan hade släppt helt så gick jag på toa och sen fick jag åka rullstol bort och träffa Loke igen för första gången sen han låg på mitt bröst, nu är klockan närmare 19. Vi sitter där ett tag och tittar på honom innan vi går tillbaka till rummet och får den klassiska brickan, sen börjar vi ta fram telefonerna och ringa alla och berätta hur det gått.
Det var riktigt jobbigt sen när vi kom till BB och Sonny hade åkt hem, eftersom att han är sjukhusrädd så bestämde vi tidigt att han inte skulle sova kvar för han kan inte sova på sjukhus. Då låg jag där, ensam i rummet utan barn och det var nog jobbigast. Jag delade rum med en annan mamma och hon hade ju sitt barn där, jag hörde alla barn i korridoren som grät men vart var mitt barn? Kändes inte som att jag gått igenom en förlossning utan bara hamnat fel. Så nu när jag har honom hos mig hela tiden är det så himla skönt, nu kan jag slappna av och njuta, nu har jag insupit att jag är två barnsmamma. Jag storm trivs verkligen nu och det är så mysigt att ha båda barnen hos sig, Lavinia är jätte snäll och mysig med Loke och vill gärna vara med och klappa, pussa, titta när vi byter blöja, titta när det är matdags. Ge nappen och trösta när han gråter, en jätte bra storasyster med andra ord.

Älskar min underbara lilla familj!!
//Emelie