Hemma efter två veckor i jämtland, varit i sommarstugan och bara varit och försökt att inte tänka för mycket på farfar. Jag såg honom överallt så första veckan var ganska jobbig med saknaden efter honom och Sonny som var kvar hemma i Trollhättan, andra veckan började jag ordna med gamla fönster i boden som jag och mamma ska göra om till speglar. Efter att jag var klar med att plocka ur glaset så städade jag ur boden, sopade golvet och ställde i ordning lite så man lättare kunde stå där inne och arbeta och det kändes jätte skönt att få göra det. Kändes som att jag gjorde det för farfar så det blev som ett avslut på något vis, nu är det lättare att prata om honom och tänka på honom med ett leende på läpparna istället för en tår i ögonvrån. Det är jobbigt när dom man älskar rycks ifrån en så där, vet inte riktigt vart man ska ta vägen. Så jag hoppas att det ska gå massa uppför ni psykiskt, det känns som att jag tagit mig över en kant nu så jag kan fokusera på annat.
Känns som att jag har massor jag skulle behöva dela med någon men jag vet inte hur, vet inte vart jag ska börja heller...
Delade i allafall lite med er som läser om sånt som tyngt mig i minst två år, två år sedan farfar gick bort men det känns inte som att det var så länge sen. Tiden går lite för fort ibland så det gäller att ta vara på den!!
Konstigt inlägg jag vet men var tvungen att göra mig av med det någonstans// Emelie
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar