Söndagen den 14/6 kl 18:38 föddes lilla Lavinia med kejsarsnitt, det visade sig när vi kom in till förlossningen och gjorde undersökningen att hon inte alls låg med huvudet neråt som våran barnmorska sagt utan hon låg med rumpan neråt. Så de var bara att lägga sig i ett rum och vänta på att få komma in på operationen så att hon kunde få komma ut, jag fick en spruta så att värkarna skulle avta och sen fick jag gå och duscha med en speciell tvål så jag skulle bli fri från bakterier. Vi var inne vid 16 och kl 18 kom dom och hämtade oss för att förbereda inför snittet, jag fick lägga mig på operationsbordet och fick sen ryggbedövningen som var väldigt läskig att få! Man blev lam från bröstet och neråt så när hon hade lagt bedövningen var det bara att vända sig från sida så fort som möjligt innan bedövningen hann börja värka, först blev jag alldeles varm i kroppen och det kändes som om kroppsdelarna började somna och blev tyngre. Till slut kunde jag inte röra mig och det gick säkert på 5min, sen kände jag ingenting mer än att dom bökade runt med mig och helt plötsligt blev det alldeles tomt i magen och vi hörde Lavinia för första gången! Då kom tårarna för både mig och Sonny, dom gick iväg med Lavinia för att tvätta, väga, mäta och se så hon mådde bra och då fick Sonny följa med medans jag fick ligga där helt lam och bli ihop sydd igen. Det var nog de värsta med hela förlossningen att jag inte fick se henne och att Sonny försvann med henne, narkostjejerna var de enda sällskapet jag hade och de är ju inte direkt dom man vill träffa när man precis blivit förlöst. Sen så kom Sonny och barnmorskan äntligen tillbaka och jag fick äntligen se våran lilla dotter för första gången, hon var och är de vackraste jag sett och att sen få se Sonny sitta där och hålla vårat barn i famnen var också vackert. Nu är vi en liten familj som börjar att hitta tillbaka till vardagen lite smått och vi börjar få lite mera kläm på de här med att sova på nätterna, visst det är fortfarande lite kämpigt men vi kommer snart in i de. Allt känns redan så bra så nu hoppas jag att det bara kan bli bättre så vi inte kommer ner i en svacka eller något annat. Jag har inte så ont i snittet längre eller i magen utan nu är det mer ryggen som ska vänja sig med den nya hållningen igen, jag försöker att inte spänna mig när jag är uppe och rör på mig och jag försöker att ha ryggen i så bra läge som möjligt men det är ju inte så lätt alla gånger. Jag har fortfarande en liten bebismage som är ganska läskig för den är alldeles slapp så ibland när jag går känner jag hur den skvalpar, mindre trevligt om jag får säga det själv.
Sådär, en liten uppdatering om hur det går för oss. // Emelie med familj
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar